Vanhoilla vihreillä

Valot katoavat seinien taakse
ja harhailevat kaduilla
niin kauan kun keltaiset palavat
ja ennen kuin huomaatkaan
ne ovat poissa

Ja varjotkin ovat  häipyneet
kauas etelään
etsien paikkaansa ja elämän tarkoitusta
jostain muualta

Ja kun punaiset valot syttyvät
mekin tiedämme
että aika on tullut

Pysähtyä
viimeisen kerran

Sorlet genom staden

Stadens ljud
porlar genom natten

Rinner lugnt i bäckar små
av skratt och rop
och djupa diskussioner
 
Brusar som ett vattenfall
och mynnar stilla ut i havet
av ljud vi nångång hört

Ljud som gör oss trygga
av liv om än så tyst ibland
som sommarregn 
i oklippt gräs

En viskning av sin käraste
är stadens ljud i natten

Alltid ensamma

Vi är alltid ensamma
när vi sover
och mörkt är det också
ibland i våra tankar

Vi är alltid ensamma
när vi speglar oss
i ljuset av alla andra
som är vackrare

Vi är alltid ensamma
när vi älskar
men inte blir älskade
av den vi älskar

Vi är alltid ensamma
när vi dör
och kroppen förmultnar
långsamt

Aikaisempi aamu

Siinä me seisoimme
vain me kaksi
varpaat hiekassa

Hiljainen tuuli
toi aallonharjoja luoksemme
jotka sulivat jaloissamme
niin kuin mekin silloin
sulimme yhteen

Auringon nousu
se vasta hieno onkin!

I livet flyger vi fram

När jag är gammal
och svag
är du ännu kvar?

Vid min sida
och stöder min bräckliga gång
mina haltande steg
min trötta själ

Och finns jag där för dig
när du gråter
eller behöver någon
som tömmer talriken

Eller har vi flytt
tillsammans

till ett bättre kalas

Edith 4.0

Vinter vintervalla
kom i ljusnad, dräktigt smal
rys mot markens gröda
stor i nöden
alltid sjaskig
glömde bort