Rusk, rusk, finns ute och omkring
alla små buskar och bär och mig själv
regnet det bildar en å och en älv
himlen den blåser hårt, hårt med sving
håller mig stadigt här kvar på min jord
stormen får nog ta tillbaks sina ord
Tätt målar mörkret, kolsvart en värld
kisar men hur skall man möjligtvis se
nog gjorde hösten en plötlsig entré
min är den, min helt egna härd
sluter ock slutligen dörren bakom
brasan sig speglar i glaset med rom
Djupt, nära jag tränger igen
åter du kryper mig närmare och
klamrar så hårt om din filt som är tjock
rusk, rusk, kom ej in nu min vän
nog skall vi ändå imorgon väl ses
där har du chansen att göra mig hes
Så är det rysligt, men bara höst
håller oss inne och myser och allt
känner att där bakom rutan är kallt
värm mig, blott använd din röst
mörkret har än inte helt suddats ut
men, jag vet, snart är det slut
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti