Med våta kinder, satt stilla och tänkte
havet om natten små skumvågor skänkte
och våta tår
Ensam hon var under stjärnornas vimmel
tårarna speglade kolsvart himmel
och gömda sår
Tystnaden skänkte lov till att gråta
mödosammare var att förlåta
att hon gått bort
Platsen var tom, hon ej fanns mer i världen
många var stegen hon tagit på färden
inget för kort
Orden på bädden var "jag har haft lycka
Herren strax vill mig till evighet rycka"
Nej, stanna kvar
Vacker, vit kista bärs ut under tårar
"minnet av dig mig än länge bedårar
farväl, moder rar
farväl, farmor kär"
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti