Fördomsmuren

Smyger bort från fördomsmuren
envist går jag mot naturen
smyger bort, men snart igen
muren är min bäste vän

Kanske kan den ändå skydda
hjärtat, hjärnan och min hydda
kanske jag skall stanna kvar
nöja mig med vad jag har

Så av skuggans friska svalka
jag mig låter långsamt kalka
sakta somnar jag och mumlar
"aldrig att jag bort mig fumlar.."

Muren är en del av jaget
svårt för mig att släppa taget
meningen är kanske att
det kan vara som en skatt