Tveksamt man tänkte på dagens gång
den hade varit så varm och skön
och dessutom lång
var den ett svar på min lilla bön
upp jag svävade som en ballong
Härligaste av gångna stunder
den hade varit så underbar
ett litet under
fördrivit tiden på klippan bar
vandrat igenom vackra lunder
Tiden, plötsligt, hade stått stilla
och jorden slutat sin rotation
kunde inbilla
om detta då var min ändstation
ville jag ej från vagnen trilla
Blå var himlen och het var sanden
skimrande vattnet och blickarna
och liv vid stranden
inom mig sade hjärtprickarna
"varför tar du ej tag i handen?"
Och eftermiddagsbriserna gav
svalka för huvud, armar och ben
uppå innanhav
solen värmde och var suverän
kvickt den torkade tårarnas hav
Så var den dagen ett minne blott
då solen gick ner och upp igen
men minnet var gott
har ingenting hunnit glömma än
nej, det vore ju rent av ett brott!
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti