Tragedin

Det var en ruskig lördagskväll
vinden ven och det var kallt
och plötsligt hördes tonen gäll
som ej var säll
tonen dock i mörkret smalt

Jag följde efter skriket då
hördes bättre steg för steg
men kunde inget se ändå
jag ville nå
ljudet som var bort påväg

Men sedan kände jag igen
ropet som i rädsla gjöts
det var ju ropet från min vän
som hördes, men
skriket då av tystnad bröts

Jag satte mina steg till språng
hjärtat klappade så hårt
det hördes ljud som ej var sång
ej denna gång
hindra tårar blevo svårt

Där syntes redan glimten av
dig, min vän, som hjälplöst grät
"Här kommer jag, ej någon grav
ej tårars hav
grävas skall i dimman tät"

Då föll du ner till marken kall
sårad, blodig, skakande
du fördes bort ur världen all
med detta fall
hjärtat sörjde vakande

Så höll jag dig i mörkrets tid
värmed avtog från din kropp
nu skynda, bort till ingen strid
och vet alltid
vännen, du förblir mitt hopp