Lille Sven

Det var en gång för länge sen
en ekorrunge liten
som fastän inte åldrats än
såg ut så väldigt sliten

Han hette Sven, den stackaren
och hade inga vänner
var svag och klen den rackaren
han bara åt perenner

De andra ekorrgrabbarna
var elaka och stygga
de slogo Sven med klabbarna
och brukte Sven som brygga

Om kvällen var det gråtens tid
han sjönk ihop i tårar
och ljudlöst hoppades på frid
i skogens dunkla snårar

Men då en dag bland skogens träd
han såg en annan liten
en ekorrflicka satt och led
hon hade blivit biten

Och rask som lille Sven då var
han skyndade till flickan
och godiset han hade kvar
han plockade ur fickan

"Men glåt ej lilla söta tös
den sista kalamellen
du fål fast den äl ej pompös
och snaskad smått på kvällen"

Och oj vad ekorrn som led nöd
blev glad av lilla gåvan
hon smålog lite grann, blev röd
och spanade mot ovan

Mot himlens fåglar blickade
och kände blodet strömma
hon såg på Sven som hickade
och kunde sorgen glömma

De blevo bästa vänner då
för de var ett till döden
de delade alltsammans så
ock nötterna och öden