Jag ville åt dig plocka små lupiner
ur ängens sköte, omgivna av lera
och i ditt vackra hår dem mjukt plantera
begrava dina sorger i ruiner
Men du var ännu fylld med dystra miner
du ville inte blommor hava flera
och inte heller höra mig citera
hur dina ögon liknade rubiner
Då frågade jag dig om vi skall bedja
att alla dina tyngande bekymmer
ditt hjärtas grottor skyndsamt skulle lämna
Så släppte gråten, du dig kunde glädja
för hjärtat hellre tro än tvivel rymmer
jag fick dig åter sockertopp benämna
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti