Den hundrande dikten

En blåklocka för att du är vänlig
En lilja för att du är späd
En Linnéa för att du är tålig
En maskros för att du blir vred

En tulpan för att du är varm
en pion för att du är mild
en solros för att du är glad
en lotus för att du blir vild

En viol för att du är vacker
en prästkrage för ditt ädla sinn'
en ängblom' för din växande tro
och hundra rosor för att du är min

GhEtTo-PLaYah-RaP

Meizin så en chix som hette Freja
börja påka fö meizin va en playah
men hon va ingen vanli slampa
fö hon snusa o hon rökte hampa

Första deijten va i pissis-parken
de va varmt fast spyor täckte marken
Frejas kjol nådde nästan låren
onödigt att klä sig varmt på våren

Hon hade int washa sig den dagen
fö de fanns smuts över hela magen
men de störde int fö hon börja dåka
o de hjälpte meizin nä ja sku påka

Första cidern rann ner i strupen
men de ble sen den sista supen
fö mesamma slockna flickan
fast hon ännu hade sprit i fickan

Av spyor ble hon våt o börja
lukta illa som dendär hemska sörja
sen lå hon där i sina småsöta kläder
fast de börja bli natteväder

Så meizin fick dra henne under ett träd
lämna henna där fö meizin led
av minnesförlust, kom int ihåg adressen
bara att hon int gick i Speccen

Men meizin va e supacool playah
fast om deijten kan man no int säga
att den fo som de va menat
fast ja hade länge tränat

Nästa da fo ja ti parken
samma spyor va ännu på marken
men int ett spår av min lilla slampa
va säkert i malm o rökte hampa

Konstens natt

Konsten, konsten
i natten stod
konsten, konsten
samlade mod

konsten, konsten
smög sig omkring
konsten, konsten
ett orubbligt ting

konsten, konsten
kämpade hårt
konsten, konsten
floppade hårt

konsten, konsten
var fanns den?
konsten, konsten
var bortgömd än

Äktenskap ur mannens synvinkel

Ulrich visste ej den gången
att han från och med den dag
skulle vara länge fången
bindas från sitt liv ett tag

Flickan var ju till en början
söt och varm och len och snäll
inte visste heller Örjan -
strax blev tonen mycket gäll

"Tvätta fönstren, för ut skräpen
vårda nu dig själv också,
varför verkar du så häpen
fortsätt jobba, appråpå!"

Nu fick varje dag han lida
slava också varje kväll
skåda tofflans undersida
lyssna på ett ändlöst gnäll

Ingenting han hade anat
förrän "ja" han svarat på
prästens fråga då han spanat
in i hustruns ögon blå

Hemma blev det andra bullar
sådana som smakade
bittert och som hade kullar
och som magen skakade

Så gick tiden ändå sakta
framåt, år kom efter år
hon fick honom ständigt vakta
varje sommar, höst och vår

Skulle då den stackars mannen
någonsin igen få bli
från den äckliga tyrannen
helt och hållet fågelfri

Inget muntert fanns med döden
utom då för Ulrichs tjej
skulle kanske klara nöden
kanske rent av glädja sig

Men det gick ej så för makan
döden den tog mannen först
rättvist delades ej kakan
aldrig släcktes Ulrichs törst

Så hans liv tog slut vid graven
dans på rosor var det ej
då han alltid varit slaven
världens snällaste lakej

Du gör mig varm

Som en rodnad på din kind
sig sakta på mig smyger
och gör mig stundvis blind
jag utan vingar flyger

Så gör du mig ock varm
då luften ute svalnar
du har en udda charm
fast fågelsången kalnar

Att kraftigt krama dig
det räddar många dagar
din värme sprider sig
också i våra magar

Jag vill att du ditt grepp
om mig ej än skall lätta
och fast jag ropar "släpp!"
du kan mig alltid rätta

Jag ber och tänker nu
på dig och ingen annan
beror det på att du
är bättre än varannan?

Jag ser dig snart igen
så sant vi båda lever
din kind ej rodnat än
du liknar mer än bäver

Inbillande

Ljudlöst svävande molnliknande ting
svävade osynligt någonstans omkring
bara var här och där
som en himmelsresenär
och visste alls ingenting

Svävade upp och svävade ner
såsom alla dessa ting sig ter
men annars mycket lam
inom sin lilla ram
gjorde inte något mer

Och en brisliknande småmysig vind
spred sig ljudlöst som doften från en lind
bara onsynlig doft
kom från himmelens loft
eller så är man blind

Men dessa fortsatte svävandets lek
ljudlöst ut i stilla luften skrek
men det var alltför tyst
hördes inget endaste knyst
var nog sjuk och illa blek

En blick

Jag såg
lövens lata dallring
någon på promenad
äpplens mogna fall
men ändå nästan ingenting
värt att minnas
värt att spara
värt att drömma om
jag såg
ingenting nytt
så jag tittade ej mer

Du måste berätta

Hej och hå
vill ej nosa, men vad står på
nyfiken, ja det är jag
jajamänsan, helst varje dag
men vad står på?

Men kom igen
säg mig vad som hände sen
jag vill genast veta mera
om denna korta, lilla era
snälla, kom igen

Säg nu nåt
ni lyssnade alltså på en låt
men vad hände efter det
hej, jag vet att du vet
berätta nåt

Åh, vad slött
hemligheten har du själv fött
så berätta det medsamma
annars säger jag till mamma
snart blir jag trött

Du är trist
men berättar väl nog till sist
annars kommer du att få lida
jag kan få dig att kvida
det kan jag visst

Dagdrömmaren

Det kom en man
som ej var sann
och bort han rann

Till näst en mus
som gjorde bus
och hade blus

Sen kom en tant
som fann en slant
hon smålog grannt

Fanns ock en fru
men ungar sju
var ilsken nu

Så kom det ock
en belgisk kock
var var hans rock?

Det gick en stund
sen kom en hund
den gilla pund

Och dennes vän
kom fram igen
gjort utav tenn

Till sist jag såg
en värmevåg
ett godiståg

Och det var jag
som hade tag
i denna dag

Det var en dröm
en lustig ström
en man skrek "göm"

Jag gjorde då
väl det också
och väcktes så

Vad såg jag sist
har minnet mist
det är min brist

Sommarkväll

Vindlöst ute och stillsamt hemma
sakta suckar innanför
Ingen kan min glädje klämma
detta kan ej bli dilemma
sakta virvlar utanför

Kyligt ute och lagom inne
snuvan tränger innanför
lam i nästan varje sinne
tröttar mig uti mitt minne
vakas ändå ovanför

Trötta fötter och trötta händer
kraften tvinar innanför
samma böner åter sänder
nämnder dem nu en i sänder
somnar sedan väldigt skör

Janick nr10

Bär ej sommarn bort
den är ju, ack, så kort
inte blir det torrt
snälla, lite till

Snäckan

En ändlös horisont
två solar som liknade varann
den övre likt den nedre brann
visste ej, var blicken sann
där kom en stormvågsfront

Försvann dock lika snart
havet blev en spegelyta
såg solens vassa strålar bryta
hörde vågorna ljudlöst ryta
och vattnet var så klart

En ensam fågels slag
vingar som var eleganta
gjorde dykningar galanta
spanade mot klippor branta
kände växande behag

Då såg jag snäckan där
var nästan övertäckt av sand
jag plockade den i min hand
den enda vackra på den strand
som inte gått isär

All smuts togs bort med akt
den gjordes helt och hållet ren
dess inre sida gav ett sken
jag visste inte ens varthän
den skulle nu bli lagd

Så tog jag med den hem
satte den på nattduksbordet
försiktigt riktigt bredvid Ordet
så att den är säkert vordet
tills klockan tickte fem

Och tiden spann iväg
ett år och några till det gick
men sedan då en dag den fick
en spricka och man såg min blick
och munnen genast teg

Den skulle börja dö
i många småsmå skärvor falla
jag kände mina tårar kalla
ville bort dem då befalla
ej säga än adjö

Men måste ta farväl
slutligen ej mera så hel
den snäckan var i mången del
fast omhändertagen mycket väl
för döden fanns ej skäl

Tog med den till en strand
en ändlös horisont där var
men solen inte mera kvar
snart bara korn av sand den bar
ej rörde mer min hand

Tanka

Hittade hostan
likt ett ljudlöst hamrande
blev till tryckvågor
där någonstans innanför
som man inte kunde se

Gamla men ej goda

Annika doftade pizza och skog
men jag hade redan fått nog
och slutligen minnena dog
Sedan kom Antero åter på språng
charmade sällskapets flickor med sång
stunden blev aningen trång
Och straffet blev den gula buren
dit hördes ingen sång

Tågresan

En ljusblå skymning och lyktor i mörkret
men strax ovanför
var aningen skör
ett mörkare täcke av dunkel och moln
och flingor av rök
runt himlen de dök
men ville ej studsa ur molntäcket ut

Likaså tätnande kvistar och skuggor
nedanför ljuset
och långt ifrån bruset
gick ej att urskilja barren från gräset
småningom svalt
småningom kalt
småningom borta och skyddat från mörkret

Skulle försvinna
höstfloran vinna
förhoppningsvis ädlare stunder förnimma

Glasögonen

Du är som mina brillor
genom vilken världen blir perfekt
och jag ur vardagsbekymren väckt
glömmer all oro och häkt

Så jag vill ej brillorna mista
mina läppar vil fortsätta le
och mina ögon vill fortsätta se
världen med dig, min filé

Tankens svekaktighet

En gång jag satt i mina tankars djup
då det var dags för dagens oljesup
men fiskens lever smakade som förr
jag svalde snabbt och släppte ut ett "örr"
Men tankarna de vandrade omkring
som dessa aldrig tidigare gjort
de skyndade iväg så väldigt fort
jag hann ej upptäcka ett enda ting

En timme eller två jag suttit där
sett regnmolnstäckets halvor dras isär
och mångahanda varelser i språng
men stunden kändes ändå inte lång
Det var ett enda minne, väldigt brett
jag såg den om och om på minnets skärm
det var som alla gångna blickars svärm
det var så stort, men kändes ändå lätt

Så tänkte jag tills solen kom igen
och värmde mig då den ej hunnit än
den morgonen sitt ljus åt marken ge
och världen ej dess strålar hunnit se.
Jag ville minnet inte mista, nej
jag ville hålla kvar varenda stund
bevara det i hjärtats minnessund
men ändå lyckades jag med det ej

Så reste jag min slöa kropp och gick
jag ingenting ur tänkandet ju fick
var kanske sur en timme eller två
tills någon kaffekokaren slog på.
Jag kände ändå gäspningarnas takt
mitt huvud kändes också väldigt tungt
jag lade mig på soffan riktigt lugnt
och somnade med brasan som min vakt.

Ångrande åtgärder

Choklad i munnen föll
kalorierna rullade ner
och smaken länge höll
kalorierna blevo alltfler

Men kunde jag det då
tolerera som vanligt ja gjort
jag kanske måste på
mina former fundera fort

En spurt i skogen blev
reaktionen som sedan kom
och i ett enda väv
kalorierna blevo bakom

Nu ser jag något där
en chokladplatta står i min väg
men sitter bara här
och jag orkar ej taga ett steg

Du är

Du är för mig som en liten sonett
som en näckros så vacker som ett hav så komplett
du är för mig
en underbar tjej
den sötaste flicka jag någonsin sett

Expressionistisk Edithsödergranaktig dikt om tiden och om dess gång

Tick tack klockan slår
slår
slår
slår
slår
klockan slår
tick tack
slår
lår
år
r
slååååååååååååå
ååååååååååååååå
rrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr
tick tack
tick tick tack
tick tack tick tack
tack
tick
tick tack
ack
ck
kkkkkkkkkkkkkk
kkkkkkkkkkkkkk
tack tick tick tick
tick
tack
klockan slår
slår tick tack
tack
tick slår klockan tack
ack
helt sick
ick
ko-ko-ko-ko-ko-ko-ko-ko-koschhhhhhhhhhhhh
SLUT

Tro trots otro

Flickans torra läppar
och söndriga hud
rispade med käppar
fanns det någon Gud?
ej för denna brud

Inte efter detta
hon sade ju så
kunde hon berätta
för någon annan då
skulle hon då rå

Ändå innerst inne
hon trodde nog smått
och i hennes minne
som var väldigt grått
kände hon sitt sinne

Någon hörde henne
var nära och gav
stöd med armar tvenne
bortom alla hav
bortom alla skav

Kunde inte tveka
hon hade ej kvar
styrka för att neka
någon henne bar
söndrig ännu var

Såren läktes sakta
men helade sig
någon skulle vakta
gammal var hon ej
men en pånyttfödd tjej

Haiku

Var ett murmeldjur
Hett som solen skiner dit
Mums! Jag älskar glass!

En hink

Hink
Hink igen
och vatten
vatten-vatte-vatt-vat-va-v
vat-vat-vat-en
vvvvvvvvvv
nkih-vatten
vardå?
i psinkken
ri-hi-mi-hi
vousch-vousch
hink
hink hink
hink hink hink
hin-hin-hi-hi-h
h-h-h
hhhhhhhhhh
aaaaaaaaaa
aaaaaaaaah
porlande
porl-porl
hink i vatten
vohh-rrrr
tjola-hoko-la
vatten i hink
hinken
mmm
i standard
knih
hink

Vers I

hår
lår
pumpa

Tanka

Andningen tynger
alla minsta rörelser
tunga steg också.
Kunde sluta ögonen
tänka på en annan dag

Påhittade ögonblick

Solen skiner ute
och molnen simmar i luften
jag kisar med ögonen
försöker se solen
vilken färg har den?
På marken finns grenar
och några små löv
men ingen vän
Kan inte se solen
inte ännu heller
alldeles för ljus
skall försöka titta igen
sen

Kanske jag gör

Att gå över branta stup
på gångar av brännhet kol
bland vilddjur med hungrig strup
att stiga på nål efter nål

det gör jag
om jag har dig i min hand
för då svävar jag
ovanför jordiska land
högt upp till dolda skyar
det gör jag

Och ingen kan mig dra
från dessa höjder ner
men säg vad du vill ha
allting jag dig ger

det gör jag
om jag har dig i min hand
för då får jag
mer än jordiska land
mer än dolda skyar
det gör jag

men jag skall sluta tala
jag vill ej trötta ut
mitt allt med dessa kala
ord som nu tar slut

Haiku

När får jag igen
känna det jag kände då
hoppas mycket snart

Tjugo grader celsius

Det var
varmt och skönt
mjukt och lent
jag slappnade av

Det var
alldeles underbart
så varmt och skönt
jag blundade

Det var
obeskrivligt härligt
att bara vara
kroppen vilade

Det var
något förunderligt
något jag aldrig
vill glömma

Det finns ej ord

I denna värld det saknas alltför många
begrepp som kunde användas för detta
att allt som brinner inom mig berätta
det finns ej ord tillräckligt sköna, långa

Att kunna tankarna på papper fånga
att kunna djärvt beskriva denna hetta
det kunde på min lilla börda lätta
men orden som jag hittar är så vrånga

Om någon kunde ge mig ord så ljuva
ett språk som kunde känslorna förmedla
min lycka ännu högre skulle stiga

Men även om jag ser min turturduva
det finns ej ord, ej språk tillräckligt ädla
jag kan ej göra annat än att tiga