Snäckan

En ändlös horisont
två solar som liknade varann
den övre likt den nedre brann
visste ej, var blicken sann
där kom en stormvågsfront

Försvann dock lika snart
havet blev en spegelyta
såg solens vassa strålar bryta
hörde vågorna ljudlöst ryta
och vattnet var så klart

En ensam fågels slag
vingar som var eleganta
gjorde dykningar galanta
spanade mot klippor branta
kände växande behag

Då såg jag snäckan där
var nästan övertäckt av sand
jag plockade den i min hand
den enda vackra på den strand
som inte gått isär

All smuts togs bort med akt
den gjordes helt och hållet ren
dess inre sida gav ett sken
jag visste inte ens varthän
den skulle nu bli lagd

Så tog jag med den hem
satte den på nattduksbordet
försiktigt riktigt bredvid Ordet
så att den är säkert vordet
tills klockan tickte fem

Och tiden spann iväg
ett år och några till det gick
men sedan då en dag den fick
en spricka och man såg min blick
och munnen genast teg

Den skulle börja dö
i många småsmå skärvor falla
jag kände mina tårar kalla
ville bort dem då befalla
ej säga än adjö

Men måste ta farväl
slutligen ej mera så hel
den snäckan var i mången del
fast omhändertagen mycket väl
för döden fanns ej skäl

Tog med den till en strand
en ändlös horisont där var
men solen inte mera kvar
snart bara korn av sand den bar
ej rörde mer min hand