En gång jag satt i mina tankars djup
då det var dags för dagens oljesup
men fiskens lever smakade som förr
jag svalde snabbt och släppte ut ett "örr"
Men tankarna de vandrade omkring
som dessa aldrig tidigare gjort
de skyndade iväg så väldigt fort
jag hann ej upptäcka ett enda ting
En timme eller två jag suttit där
sett regnmolnstäckets halvor dras isär
och mångahanda varelser i språng
men stunden kändes ändå inte lång
Det var ett enda minne, väldigt brett
jag såg den om och om på minnets skärm
det var som alla gångna blickars svärm
det var så stort, men kändes ändå lätt
Så tänkte jag tills solen kom igen
och värmde mig då den ej hunnit än
den morgonen sitt ljus åt marken ge
och världen ej dess strålar hunnit se.
Jag ville minnet inte mista, nej
jag ville hålla kvar varenda stund
bevara det i hjärtats minnessund
men ändå lyckades jag med det ej
Så reste jag min slöa kropp och gick
jag ingenting ur tänkandet ju fick
var kanske sur en timme eller två
tills någon kaffekokaren slog på.
Jag kände ändå gäspningarnas takt
mitt huvud kändes också väldigt tungt
jag lade mig på soffan riktigt lugnt
och somnade med brasan som min vakt.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti