Ängslighetens kamp

Det var som förut
i min kammare av mod
Starkare än stank av lut
kunde man, i varje knut,
smaka svett och blod
men hon bara stod

Stirrande, och blek
var flickan i sin fruktan,
kände att jag bittert grät,
visste, långt ifrån en lek
var nu denna tuktan,
mitt hjärtas fruktan

Skulle smärtan väl
glömmas, såsom du en gång
ville glömma allt som fel
skedde, stöttade min själ,
var vi blott på språng?
Dock, det var vårt tvång.

Men vem om mig vet,
vad jag tveksamt gömt i min
hemliga identitet,
vilken jag dig aldrig lät
se, skåda dit in
Låt mig vara din.

Slutligen det blev
något likt ett sken, som var
grått för båda två, jag klev
upp på prydlighetens väv
där var luften klar
och ditt hopp mig bar.